Messias: En mangaberättelse

Annons Gloria halv A4 091102

Patriark Ignatius Zakka I 29 års jubileumsdag

Personporträtt av Hans Helighet Moran Mar Ignatius Zakka I

Patriark av Antiokia och hela Östern 

 

Patriark Mar Ignatius Zakka I föddes i Mosul, Irak 1933. Efter grundutbildning i lokala skolor, anslöt han sig till Sankt Aframs Teologiska Seminarium i Mosul för att studera filosofi, teologi och orientaliska språk. År 1954 utexaminerades han från seminariet med höga betyg. Han vigdes till munk under samma år.

 

Den framlidne patriarken Afram I utsåg den nyligen ordinerade munken till sin sekreterare 1955, en position han även innehade under patriark Yacoub III som efterträdde patriark Afram I. Vid tjugofyra års ålder, prästvigdes han 1957 av den framlidne patriarken Ignatius Yacoub III. Som en framstående präst tjänade han kyrkan med stor vision och engagemang och tilldelades därför kyrkans högsta hedersbetygelse – det heliga korset.

 

I syfte att bedriva fortsatta studier i teologi och orientaliska språk reste han till USA och studerade vid General Theological Seminary, New York och vid New York University i två år. Ett hedersdoktorat i syriska språk förlänades honom av Svenska Institutet för orientaliska studier. Han är författare till flera böcker och har även många artiklar på sin meritlista.

 

Han åtföljde den framlidne patriarken Yacoub III i dennes pastorala resor till olika länder i Mellanöstern, Nord- och Sydamerika, Europa och Asien. Han blev av sina föregångare utsänd som delegat att närvara vid två möten i andra Vatikankonciliet som officiell observatör för den syrisk-ortodoxa kyrkan. Han är fast besluten att fortsätta dialogen mellan de orientaliska ortodoxa kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan som påbörjades av hans föregångare. Hans intresse för och bidrag till Kyrkornas Världsråd är välkänt i ekumeniska kretsar. I dag sitter han med i centralkommittén.

 

Den 17 november 1963 vigdes han vid trettio års ålder till biskop i Mosul och fick namnet Mar Severius Zakka. Han tjänstgjorde i stiftet Mosul i sex år och stiftet i Bagdad i elva år. Utöver sina ordinarie arbetsuppgifter i domkapitlet var han även ansvarig för att organisera de syrisk-ortodoxa stiften i Europa och Australien, en plikt han fullgjorde effektivt.

 

Hans inval till det högsta kyrkliga ämbetet i kyrkan den 11 juli 1980 var sannerligen ett erkännande av hans skolastiska förmåga, hängivenhet till prästtjänsten, administrativa kunskaper, ekumeniska inställning och fromhet. Den 14 september 1980, vid det heliga korsets högtid, vigdes den 122:a patriarken av Antiokia och hela Östern. Kyrkan väntade nu förväntansfullt på att se hur denne unge herde av herdar skulle leda sin hjord under kommande dagar.

 

Den 14 september 2009 firar vi trogna medlemmar av den syrisk ortodoxa kyrkan runt om i världen med stolthet och glädje Hans Helighet Ignatius Zakka I:s 29 års jubileumsdag. Vi tackar för den kärlek, det skydd och den ledning Hans Helighet gett under alla dessa år. Vi ber att Ers Helighet ska fyllas med den helige Ande att fortsätta leda vår kyrka i fred och välstånd. Må kyrkan under ditt pontifikat finna en ny vitalitet, en ny frid, nya områden för tjänstgöring och en oöverträffad andlig och social väckelse.

 

 

Den syrisk-ortodoxa kyrkan

 

Den syrisk-ortodoxa kyrkan är en av de orientaliska ortodoxa kyrkor som endast erkänner de tre första ekumeniska kyrkoråden i Nicea, Konstantinopel och Efesos. Patriarken av Antiokia och Hela Östern är högsta överhuvud för denna kyrka. Enligt gammal tradition etablerade Sankt Petrus, apostlarnas ledare, den Heliga stolen i Antiokia och presiderade över kyrkan från år 33 till 40 innan sin resa till Rom. Därför anses patriarken av Antiokia vara en efterträdare till Sankt Petrus.

 

Patriarken av Antiokia erhöll den kyrkliga makten över hela landområdet mellan Medelhavet och Persiska viken, denna behörighet har bekräftats av kyrkomötena både i Nicea och Konstantinopel. Senare utökades denna jurisdiktion ytterligare till att även omfatta kyrkorna i Indien och Kina. Runt början av fjärde århundradet etablerades katolikatet i öst för förvaltningen av kyrkorna inom det persiska riket, Irak och Fjärran Östern. Detta katolikat som under århundraden förblev obesatt har av den avlidne patriarken Yacoub III återupprättats 1958 i Indien.

 

År 1236 hade syrisk-ortodoxa kyrkan cirka 20 000 församlingar, likaså hundratals kloster. Historiska händelser och den religiösa utvecklingen har påverkat denna anrika kyrka negativt och därmed har dessa kraftigt minskat, även om dess vitalitet och andliga styrka fortsatt oavbrutet. För närvarande har kyrkan ett medlemsantal på några miljoner kommunikanter varav mer än hälften bor i Indien. Resten är bosatta i Mellanöstern, Nord- och Sydamerika, Europa och Australien.

 

Enligt gammal tradition fördes kristendomen till Indien genom aposteln Tomas år 52 e. Kr. Men kyrkan kom i kontakt med Antiokias patriarkat så tidigt som det fjärde århundradet e. Kr., och den indiska kyrkan har sedan dess varit beroende av Antiokia för apostolisk succession och liturgisk tradition. Enligt den antiokiske patriarkens andliga överhöghet administrerar Österns katolikos nu den syrisk-ortodoxa kyrkan i Indien.

 

Den syrisk-ortodoxa kyrkan har den heliga Skriften och traditionen som auktoriteter och hennes grundläggande övertygelse är etablerade på dessa två källor. Medan kyrkan bekänner Guds enhet, anser hon att Gud kvarstår i tre skilda personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Kyrkan tror att Jesus Kristus, Guds enfödde Son, var helt Gud och fullt människa i unik enhet till Hans person och karaktär utan blandning eller förväxling. Kyrkan bekänner att den Helige Ande utgår från Fadern och att det är Han som helgar kyrkan och hennes heliga sakrament. Jungfru Maria tros vara evig jungfru och gudaföderska (Yoldath Aloho). Vördnad för och gemenskap med de heliga och bön för de trogna bortgångna är i högsta grad en del av den ortodoxa traditionen. De sju traditionella sakramenten (dop, konfirmation, den heliga nattvarden, botgöring, heliga äktenskapet, vigningen, och de sjukas smörjelse) har praktiserats av kyrkan. Av dessa anses de fyra första mycket nödvändiga för frälsning.

 

Denna gamla kyrka gav kristendomen en unik skatt genom dess liturgiska tradition, de berömda skolorna i Antiokia, Nusaybin och Edessa och framstående lärde såsom Sankt Efraim syriern, Sankt Jacob av Sarug, Philoxenus av Mabug, Jakob av Edessa, Dionysius Bar Salibi, och Gregorius Bar Hebraeus.

 

Källa: The Syrian Orthodox and Coptic Orthodox Communities of Greater Houston Heartily Welcome H. H Moran Mar Ignatius Zakka the First Patriarch of Antioch and all the East, august 8, 1981 

 

Jakob Yalgin, Göteborg den 12 september 2009

Historisk Bibel publiceras på nätet

Stockholm
Cirka 800 handskrivna sidor från den äldsta kristna bibel som återfunnits har publicerats på nätet. Originalversionen ska enligt BBC vara 1 600 år gammal och bestå av 1 460 sidor av pergament, vars text är skriven på grekiska. Bland de återfunna sidorna återfinns hela Nya testamentet, halva Gamla testamentet samt de äldsta återfunna kopiorna av evangelieskrifterna. Alla som vill kan nu läsa bibeln på webbadressen codexsinaiticus.org.

Att publicera skrifterna på nätet har tagit fyra år, projektet är ett samarbete mellan institutioner i Egypten, Storbritannien, Ryssland och Tyskland. Forskare kan i och med publiceringen nu pröva sina teorier och möjligen finna svar på frågeställningarna med hjälp av en dator.

TT Spektra

Michael Jackson 1958 – 2009

Själv fick jag personligen se Michael Jackson på nära håll då jag lyckades ta mig så långt fram mot honom och han var ungefär 10 meter ifrån mig! Tillfället dök upp i Göteborg 1997! Det va gött! Vila i frid MJ!

Tänkvärda talesätt

Abraham Lincolns underbara och ärliga uppmaning:

Han har rätt att ge kritik, som har hjärta att hjälpa.

 Ställa Dig själv frågan:

 Kommer du med lösningen, eller är du en del av problemet?

Prästämbetet har höga krav

Jag anser att det är bra att ha ambitionen att bli en andlig ledare men kraven är höga. Först måste en omogen tillåtas att mogna och växa till i tron innan det kan bli fråga om ledaruppgifter i församlingen. Allt för ofta uppstår ett desperat behov av präster och då insätter man gärna personer på posten, trots att de inte är tillräckligt vuxna för den. Ledaruppgifter skall bara ges åt den som är stadigt grundad i tro och livsstil. Aposteln Paulus understryker att man skall pröva var och ens lämplighet innan det blir fråga om en position med större ansvar, men också de skall först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare, om det inte finns något att anföra mot dem. (1 Tim 3:10).

En präst bär ett tungt ansvar, mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom (Jak 3:1) eftersom församlingen tillhör Gud, vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni (1 Kor 3:16-17).

Ingen skall väljas till en sådan tjänst på grund av sin popularitet eller egna ambitioner att nå toppen, och ingen tar sig denna värdighet, utan till den blir man kallad av Gud, liksom Aron blev det (Hebr 5:4). Den som utses skall ha respekt för sanningen, både vad gäller läran och i det personliga livet. Många är villiga till prästämbetet men långt ifrån alla är lämpliga, ty du har inte någon del eller lott i den här saken, eftersom ditt hjärta inte är uppriktigt inför Gud (Apg 8:21).

Man bör vara ytterst noggrann med en utförlig och djup begrundning över kvalifikationerna innan man väljer någon till en sådan stor och ansvarsfull uppgift som präst – vilket kräver stark tro och ett rent levande liv med alla dess goda kvalitéer och krav, församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad. Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna (Tit 1:7-9).

-Jag önskar ge alla mina  kollegor som är ute på praktikperioder i prästutbildningen mitt fulla stöd och mina böner samt alla andra som tjänar Kyrkan-

Helig glöd

Vissa föreställer sig att helig glöd är en slags revolution som ska ställa allting till rätta, och att denna revolution måste åtföljas av tumult, kaos, förolämpningar och förödelse…! Men egentligen är detta en glöd utan fromhet eftersom den saknar allt vad andlighet eller gudomlig vishet heter. Aposteln Jakob fördömer sådan glöd och kallar den ”avund” när han säger: ”Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk,

oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont” (Jak. 3:14-16).

Framåtanda för att förbättra omständigheterna och ställa saker till rätta är en god sak, men det är inte bra om det slutar i kaos. Det måste utföras med vishet och andlighet och en anda av positivitet. Jakob beskriver denna vishet och andlighet så här: ”Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet

och goda frukter, opartisk och uppriktig. 18 Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid” (Jak.3:17-18)

Därför fördömer kristendomen sådan glöd som blir nedbrytande och kränkande.

Att brinna för sanningen innebär inte att förolämpa syndare eller överösa dem med tillrättavisningar eller såra dem, för det är går alldeles bra att försvara Sanningen på ett konstruktivt och positivt sätt. Vi talar ju inte bara om glöd, utan om helig glöd. Och det som är heligt går inte ihop med det som är destruktivt och oförskämt. Helig glöd är något som räddar syndaren från hans synd, inte något som krossar honom. Att frälsa är bättre än att fördöma. Att bygga upp själen med dygd är bättre än att krossa den med sårande kritik, smutsa ner dess rykte och sarga dess känslor, eller bete sig på något annat förnedrande eller förödmjukande sätt i den heliga glödens namn! Helig glöd handlar inte om att skrika och skräna och göra väsen av sig, och det är inte bara att tala, utan det innebär att handla på ett positivt och uppbyggande sätt för att stödja det som är gott och blir till hjälp för

andra, med ett heligt tillvägagångssätt. Det är att utbreda Sanningen i rättfärdighet, utan att göra misstag och ställa till med bråk, diskussioner och motsättningar. Det är som en lagom eld som är bra för matlagningen, inte så att den bränner vid maten. Det är inte en rasande storm som går fram våldsamt och obarmhärtigt och sopar bort allt i sin väg. Inte heller är det en ”bitter avund”, som Jakob uttryckte det. Det folk som tjänar Herren med helig glöd är ”uppfyllt av iver att göra goda gärningar” (Tit. 2:14). Dessutom är glöden anspråkslös, den gör sig inte märkvärdig eller har för höga tankar om sig själv. Den känner syndarnas smärta och sätter igång och försöker rädda dem, i kärlek, mildhet och ödmjukhet. Som Paulus sade till ledarna i Efesos: ”kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar” (Apg. 20:31). Paulus varnade dem alltså med tårar, inte med arrogans, stolthet och hårdhet… Glöden kämpar för att hjälpa andra, inte för att krossa dem. Det är vad vår Herre Jesus Kristus gjorde, och han sa han inte hade kommit för att döma världen utan för att rädda den (Joh. 3:17). Han sa också: ”Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem” (Luk. 9:56). Därför är den heliga glöden barmhärtig och förlösande, med frälsningen som mål.

Somewhere Over The Rainbow

The Lonely Shepherd

KÄLLOR – den kristna spiritualitetens ursprung

Detta är en betydande bok. Den kände ortodoxe teologen Olivier Clément har här sammanställt och kommenterat ett stort antal texter från efterapostolisk tid till omkring år 600, alltså den tid vi brukar kalla kyrkans guldålder. De vittnar samstämmigt om hur dessa generationer av kristna kunde förena insikter i de bibliska texternas djup med ett filosofiskt kunnande och med en glödande hängivenhet, som genomsyrade deras liv. Men boken är inte en tillbakablick. Clément har i sina kommentarer och reflektioner en suverän förmåga att visa på en fruktbar väg för nutidens kristna mot enhet och förnyad insikt i de egna källorna, i vad den kristna tron är. Men också den icke-troende kan gripas av den poetiska skönheten i många texter, och av den djupa kärleksfullhet som vi här möter inför människolivets alla villkor.

Ett boktips!